söndag 20 mars 2011

Resultat

Jodå, jag pallrade mig till träningen. Neo hängde hos sin farmor som skämmer bort honom. Det gick över förväntan att träna, sprängde lite i bihålorna när jag böjde mig neråt. Men jag var faktiskt duktig och tog det lite försiktigare än jag vanligtvis gör. Men det är verkligen så att kondition är en färskvara! Lite pinsamt men jag tackar grundkonditionen och -20kg för att man ändå orkade någorlunda =) Efter passet duschade jag på träningen. Händer typ aldrig men jag hade bjudit bort mig själv så jag åkte direkt.

Söndagar bjuder på den härligaste av alla veckans middagar, söndagsmiddag! Jag har gjort det till en vana att bjuda in mig själv lite varstans, inte bara på söndagsmiddag, och ikväll blev det till lilla familjen Sjöberg. Ännu en gång är det bekräftat att vänner är familj man väljer. Det blev tacos och äpplapaj till effe.

Middagen bjöd på, förutom god mat, även på en överraskning. En mycket positiv sådan! Victor hade vägarna förbi och jag blev så otroligt glad över att träffa honom och prata med honom. Vi har inte setts sen innan jul och separation och all skit. Han är ju Mattias bästa vän "från början" och tog väl inte helt förvånat hans sida. Och med all rätt men jag insåg idag hur mycket jag saknar vissa saker i mitt liv. Victor bl.a. Förr hade vi alltid otroligt roligt tills någon av oss blev hungriga, eller ännu värre om båda blev hungriga. Vi är nämligen förbannade med ett otroligt dåligt humör på tom mage samt samma typ av humör. Inte alltid en bra kombination men vi skrattar åt samma saker och tänker ofta likadant. Jag hoppas att vi skall kunna umgås mera.

Selma och Neo somnade tillslut och då spelade Zandra, Magnus och jag lite spel innan det blev dags att bege sig hemåt.

Träningen var inte jobbig för fem öre om man jämför med vad jag skulle genomgå vid 22-tiden. Ett förtydligande fråntagande från min sida. Det är jobbigt när man själv inte gjort ett val men som man ändå måste leva med. Å för att det skall gå att leva med måste man sätta P ordentligt. I alla fall nu. Min förhoppning och önskan är att det skall gå fint sen. Men hur lyckas du egentligen? Är det en fasad eller har du inte alls några känslor?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar