Fasadernas drottning

Jag vill börja detta inlägget med att jag absolut inte är ute och fiskar efter sympatier eller dylikt. Jag känner bara att jag måste få ventilera lite och detta har för mig blivit ett väldigt bra sätt.

Massa känslor som måste ut men som inte vet vart de ska ta vägen. Istället för att få vara ledsen en kort stund går jag omkring och är arg, irriterad och väldigt instabil. Men detta märks inte, nej för jag jobbar som fasen för att upprätthålla ett fasad utåt. Allt är bra och inget kan knäcka mig. Men gissa vad? Jag är helt förstörd innombods. Det är precis som att jag inte får lov att vara ledsen, tycka att separationen är jobbigt och våndas av skuldkänslor. Det var ju mitt beslut att gå isär så jag får skylla mig själv?

Jag har slitit upp förhållandet mellan far och son. Kärnfamiljen är borta. Men är det inte bättre att två föräldrar lever lyckliga på varsitt håll än olyckliga ihop? Kanske att den andre parten inte ser det så. Han var ju lycklig. Hur länge då? Hur lycklig är man egentligen när ens partner är olycklig? Hur bra är egentligen ett förhållande då? Man är bara rädd om man inte kan se det. Hur fortsätter man att leva i ett förhållande som saknar passion? Det är man ju inte ensam om, det är man faktiskt två om. Det kanske inte känns så men det är bådas fel att ett förhållande spricker.

För min del så har mitt hängt på en skör tråd länge. Det här var ju inget jag kom på över en dag. Jag har bearbetat känslorna under en lång tid och försökt dela med mig av dem till min partner. Men det är fullkomligt omöjligt fick jag veta när man lever i ett förhållande som saknar kommunikation. Till alla andra som trodde att jag var lycklig och levde ett till synes idylliskt liv säger jag bara, jag är fasadernas drottning.


Det tar på krafterna. Att ljuga för sig själv, sin partner och sin omgivning. Jag trodde att den tiden var förbi när jag äntligen fick ur mig det jag velat säga så länge. Det var en otrolig lättnad efteråt men sedan dröjde det inte länge innan fasaden var uppe igen. Jag gick inte visa mig svag. Det var mitt belsut och jag borde vara lycklig nu. Missförstå mig inte nu. Jag är nöjd med mitt beslut att inte leva i ett kärleksförhållande med min sons pappa. Ett förhållande kommer jag att ha med honom för resten av livet. Jag ser honom som en väldigt god vän och vi måste fungera ihop för tillsammans har vi fått det finaste i våra liv.
Det här var verkligen inte så jag hade föreställt mig mitt liv. Alla vill väl leva "det perfekta familjelivet". Separationen känns som ett misslyckande. Hur kommer det sig att vissa tar sig igenom detta och andra inte? Det måste ju vara fler än vi som går/gått igenom samma sak?
Det är bara att resa sig och komma igen. Pain is temporary, glory is forever