Staven ska ju vara lite skev...

Familjens enda vurpa står jag för. Tidigare år har min far alltid lyckats göra en härlig "jag-står-helt-still-men-ändå-ramlar-jag-ihop-i-ett-stort-snömoln vurpa" trots att han är tvärsäker i backen. I år var det min tur. Tyvärr stod jag inte blixtstill utan snarare helt tvärtom, stod på som fan ner för Specialen (svarta pisten som är så underbar) med självförtroendet i knäna och Timbaland i öronen. Plötsligt som från ingenstans är det jag som skapar värsta snömolnet, landar på höften, tappar ena skidan, får ena staven rätt i solar plexus, å kanar, snurrar runt, kanar, kanar, kanar och glider... Tur att det för tillfället va relativt folktomt i backen. Mamma som lyckligtvis åker långsammare än jag fick plocka upp staven på vägen medan skidan så snyggt gled tillbaka till mig likt en trogen hund. Pappa och Neo stod vid liften och som tur va lyckades pappa böja rätt min stav som mer liknade en störtloppsvariant. "De ska ju vara lite skråmor på stavarna, Johanna"... Äh, efter att ha borstat bort värsta snön snön så va de bara upp i ankarliften igen och ner för samma backe. Upp på hästen igen liksom. Man ska ju aldrig åka sista åket men ner kom jag uran att ramla och nu är vibi stugan igen. Vi börjar då smått packa ihop oss. Pappa och jag tycks vilja åka hem redan i em medan mamma "inte vill stressa"... Mamma får antagligen som hon vill.


Det ömmar i höften och i bröstkorgen å jag förväntar mig ett hematom utan dess like!