Cred

Ja, om jag inte talar om hur jäkla bra vi klarade nya morgonrutinerna i morse så kan jag ju inte heller få överösande beröm. Here it goes...

För det första så kom Leon in gråtandes till oss mitt i natten. Det blir så av någon anledning de första nätterna hemma. Det är väl omställningen kan tänka. Eftersom att Leon vaknar så vaknar också Neo. Men jag (med en jävligt ond rygg) stapplar upp och hann somna om Neo utan större svårigheter. Medan Rikard fick ta Leon. Vi har nämligen sagt att det är lättast nu i början om vi tar var sitt barn och att de ska somnas om i sina egna sängar. Det hade definitivt min käre sambo helt glömt av eller så gick han på gammal vana.
Rikard kan uppenbarligen sova med två barn bredvid sig i sängen medan jag tyvärr inte får ens en blund med ett kid bredvid mig.
Så när jag kom tillbaka till min säng så fick jag knö ner mig på minimal plats. Hade jag bara varit okej i ryggen hade jag säkert kunnat sova på soffan... Men ond rygg kräver riktig säng!
Rikard, Leon och Neo sover som små (och stora) grisar medan jag ligger vaken. Tillslut så ligger Leon på mig, alltså bokstavligt talat. Så då får jag det stora problemet att väcka Rikard som är så in i h-vete svårväckt utan att väcka Leon. Tillslut vaknar han och bär över honom till sin säng. Kollar på klockan. Okej bara 1,5 timme kvar innan min klocka ringer. Hinner knappt lägga mig till rätta känns de som innan Rikards klocka ringer, en halvtimme innan min (fasen de hade jag glömt av). Jahaa, de va bara att ligga och dra sig tills mitt alarm gick igång.
Upp å hoppa. Jag tyckte vi var tysta men ändå vaknade två småttingar. Rikard rusade iväg till jobbet och lämnade mig till mitt öde. Hahaha, njeee. Nu överdrev jag aningen.

2 barn, frukostroddning, 2 barn med tandborstningar och påklädningar. Komma ihåg allt till dagis och dagmamma. Det gick väldigt bra även om den minste gnällde och grät största tiden (jag antar att han inte var färdigsoven) och den större älsklingen trotsade och testade.
Vi kom i väg i hyfsad tid och det bästa av allt var ändå att jag hade lyckats få på mig kläder och smink, hunnit borsta tänderna, ätit frulle och linserna verkade dessutom vara på plats. Kanon!
Sätter oss i bilen. Åh, cred till duktiga, stora Leon som klarar så mycket själv. Behöver bra knäppa fast bältet. Kör iväg och Leon tycket de ska bli väldigt spännande att träffa Neos dagmamma och ställer 1000 frågor medan Neo pratar om Marie hela vägen. De va så klart inga problem att lämna av Neo så Leon och jag fortsätter till hans dagis.
Superstolt är han över att få visa mig platsen där han "jobbar", han berättar att han har börjat på Grodan, den stora avdelningen. När vi går in genom dörren kommer Teo, Leons bästa kompis och möter upp. Inte ens ett hej då får jag. That's life!

Sätter mig i bilen och kan inte annat än att i smyg berömma mig själv. I did it!
Okej om man är ju inte ensam i världen med att lämna två barn på dagis men det är ju inte alla som går från ett barn på 1,5 år till att plötsligt få ytterligare ett på 3 år. Jag menar vanligtvis får man typ 9 månader på sig att vänja sig, å sen dröjer det ytterligare nåt år innan båda ska till dagis.
Jag kan inte låta bli att tycka att det var en supermysig morgon och att båda grabbarna faktiskt skötte sig bra. Nu ser jag fram emot att hämta upp dom i em. Efter mitt besök hos naprapaten skall tilläggas.
Dessutom så hoppas jag att dom har röjt rejält mycket på dagis och hos dagmamman så de somnar utan svårigheter i kväll. För de kommer jag att göra!

Min lilla familj är den finaste som finns!! Varje dag är jag lycklig och varje dag får du mig att skratta Rikard.