söndag 6 mars 2011

Upptagen

Det har verkligen varit full upp sen i torsdags. Neo och jag började dagen med öppna förskolan. Dit kom också Mattias som efteråt tog Neo över helgen. Jag i min tur följde med Zandra och Selma hem. JoZ njöt utav några avsnitt av Vampire Diaries. Sedan var det hem och få hjälp utav pappa. Lämna grejer på Second hand, slänga, packa, skruva isär och köra. Kvällen avslutades hemma hos världens i särklass finaste, bästa, kärleksfullaste och mest hjälpsamma föräldrar. Vi hade "fredagsmys" med film, ost och snacks. Jag sov nerbäddad i soffan så ni kan ju själva klura ut att jag inte sov så värst gott.

Fredagen bestod i att ägna hela förmiddagen åt att flyttstäda. Mamma, pappa och jag slet som djur. Mamma är ju alltid ledig fredagar men hon vigde ändå hela sin (heliga) lediga dag åt att hjälpa mig. Pappa han hade tagit en komp-dag för min skull! Jag säger ju att jag har världens bästa föräldrar!
Tre zombitrötta Lindaus åkte sedan hem till min morfar för lite födelsedagsfirande. Vid tiotiden hade i alla fall jag problem att hålla ögonen öppna. Hem till soffan hos mamma och pappa. Somnade på stört men sedan tyckte John Blund att det fick räcka för min del och höll mig vaken mellan 01.30 och 02.30! Mindre kul!

Lördag och flyttdag. Kl 9 mötte vi upp min morbror som tillsammans med pappa bar ner de tyngsta och största möblerna. Mamma och jag städade ur det sista och 10.15 bytte jag nycklar med nya hyresgästerna. Sedan gick första lasset mot nya lägenheten. Förutom mina fina föräldrar och morbror och jag också obetalbar hjälp utav några av mina vänner. Jag har sagt det förr men jag är verkligen omgiven utav så otroligt fina, omtänksamma, hjälpsamma och älskvärda människor!!

Camilla hann inte med så många vändor innan hon tyvärr vrickade till sin redan stukade fot. När den värsta smärtan lade sig hjälpte hon mamma packa upp i köket. Det är ju trots allt tanken som räknas.
Zandra, fantastiska ässling, som med sitt otroligt uppmuntrande humör överträffade sig själv på så många sätt!
Millan, underbara superkvinna!! Det finns inget som är jobbigt för henne. Hon kör på och hjälper till i alla väder. Hon hade rätt också, "vi skulle inte sakna Daniel (hennes mist lika fantastiska sambo), förutom möjligtvis hans sällskap då". Sa hon och bar iväg på en Malmbyå från Ikea helt själv. Ni vet dom som väger bly och är lika otympliga som ett kylskåp inkletat i smör. Sedan fortsatte hon som en duracellkanin.

Allt var flyttat innan ett och då åkte jag och köpte lite välförtjänt käk. Sedan stannade mina underbara och hjälpte mig packa upp och komma i ordning. Mamma och pappa stannade sist och kommer tillbaka idag för att fortsätta hjälpa mig. Jag skojar inte om jag säger att jag somnade innan jag la huvudet på kudden. Tyvärr vaknade jag alldeles för tidigt. Jag ligger dock kvar i sängen och skriver detta inlägget, bara för att inte gå upp. Jag är skithungrig också. Frulle, kebabsallad och några kakor var det enda jag fick i mig igår. Jag som vanligtvis kräver mina tre mål om dagen. Men igår levde jag nog på kärlek <3

Idag kommer äntligen min älskade, finaste son hem. Han rum är ju självklart också i iordningställt även om det skall målas om och piffas till. Jag hoppas att han gillar vårt nya hem lika mycket som jag gör. Kommer säkert bli jättebra! Just de, i fredags ringde de från barnomsorgen och sa att Neo fått två st erbjudande om plats. Men hon skulle ringa upp på måndag igen! Känns skönt.

Nä, nu blir det upp å kissa, frulle och starta denna underbara dag! Mamma och jag måste nog ta en tripp till Ikea idag, vilken otur!

Till alla mina fantastiska vänner och familj! Jag älskar er!



onsdag 2 mars 2011

Plåstret som tillfälligt läker alla sår




Liten Neo somnat på mamma <3

Fucking perfect

Tillägnar mig själv denna underbara låt från Zandra =)

Made a wrong turn
Once or twice
Dug my way out
Blood and fire
Bad decisions
That's alright
Welcome to my silly life

Mistreated misplaced
Misunderstood
Miss knowin' it's all good
It didnt slow me down.
Mistakin'
Always second guessin'
Underestimated
Look I'm still around

Pretty, pretty please
Dont you ever, ever feel
Like you're less than
Fuckin' perfect
Pretty, pretty please
If you ever, ever feel
Like you're nothin'
You're fuckin' perfect to me

You're so mean
When you talk
About yourself, you were wrong
Change the voices in your head
Make them like you instead
So complicated
Look how we all make it
Filled with so much hatred
Such a tired game

It's enough
I've done all I can think of
Chased down all my demons
I've seen you do the same

Ooooh
Pretty, pretty please
Dont you ever, ever feel
Like you're less than
Fuckin' perfect
Pretty, pretty please
If you ever, ever feel
Like you're nothin'
You're fuckin' perfect to me

The whole worlds scared
So I swallow the fear
The only thing I should be drinking
Is an ice cold beer
So cool in line
And we try, try, try
But we try too hard
And it's a waste of my time
Done looking for the critics
Cause they're everywhere
They don't like my jeans
They don't get my hair
Strange ourselves
And we do it all the time
Why do we do that?
Why do I do that?

Why do I do that?

Yeeeeaaaahhh
Oooooooh
Oh pretty, pretty please
Pretty, pretty please
Dont you ever, ever feel
Like you're less than
Fuckin' perfect
Pretty, pretty please
If you ever, ever feel
Like you're nothin'
You're fuckin' perfect to me

You're perfect, you're perfect
Pretty, pretty please
If you ever, ever feel
Like you're nothin'
You're fuckin' perfect to me

Fasadernas drottning

Jag vill börja detta inlägget med att jag absolut inte är ute och fiskar efter sympatier eller dylikt. Jag känner bara att jag måste få ventilera lite och detta har för mig blivit ett väldigt bra sätt.

Massa känslor som måste ut men som inte vet vart de ska ta vägen. Istället för att få vara ledsen en kort stund går jag omkring och är arg, irriterad och väldigt instabil. Men detta märks inte, nej för jag jobbar som fasen för att upprätthålla ett fasad utåt. Allt är bra och inget kan knäcka mig. Men gissa vad? Jag är helt förstörd innombods. Det är precis som att jag inte får lov att vara ledsen, tycka att separationen är jobbigt och våndas av skuldkänslor. Det var ju mitt beslut att gå isär så jag får skylla mig själv?

Jag har slitit upp förhållandet mellan far och son. Kärnfamiljen är borta. Men är det inte bättre att två föräldrar lever lyckliga på varsitt håll än olyckliga ihop? Kanske att den andre parten inte ser det så. Han var ju lycklig. Hur länge då? Hur lycklig är man egentligen när ens partner är olycklig? Hur bra är egentligen ett förhållande då? Man är bara rädd om man inte kan se det. Hur fortsätter man att leva i ett förhållande som saknar passion? Det är man ju inte ensam om, det är man faktiskt två om. Det kanske inte känns så men det är bådas fel att ett förhållande spricker.

För min del så har mitt hängt på en skör tråd länge. Det här var ju inget jag kom på över en dag. Jag har bearbetat känslorna under en lång tid och försökt dela med mig av dem till min partner. Men det är fullkomligt omöjligt fick jag veta när man lever i ett förhållande som saknar kommunikation. Till alla andra som trodde att jag var lycklig och levde ett till synes idylliskt liv säger jag bara, jag är fasadernas drottning.


Det tar på krafterna. Att ljuga för sig själv, sin partner och sin omgivning. Jag trodde att den tiden var förbi när jag äntligen fick ur mig det jag velat säga så länge. Det var en otrolig lättnad efteråt men sedan dröjde det inte länge innan fasaden var uppe igen. Jag gick inte visa mig svag. Det var mitt belsut och jag borde vara lycklig nu. Missförstå mig inte nu. Jag är nöjd med mitt beslut att inte leva i ett kärleksförhållande med min sons pappa. Ett förhållande kommer jag att ha med honom för resten av livet. Jag ser honom som en väldigt god vän och vi måste fungera ihop för tillsammans har vi fått det finaste i våra liv.
Det här var verkligen inte så jag hade föreställt mig mitt liv. Alla vill väl leva "det perfekta familjelivet". Separationen känns som ett misslyckande. Hur kommer det sig att vissa tar sig igenom detta och andra inte? Det måste ju vara fler än vi som går/gått igenom samma sak?
Det är bara att resa sig och komma igen. Pain is temporary, glory is forever

tisdag 1 mars 2011

Mammalyx

Idag har vi först lekt loss på Öppna Förskolan tillsammans med Zandra och Selma. Mattias kom också förbi och Neo blev jätteglad men lite förvånad att se prappa där av alla ställen. Efteråt gick Zandra och jag väldigt långsamt heeeela vägen till västra gatan för att kidsen skulle somna. Viker dom gjorde. Då parkerade vi vagnarna på utsidan mot fönstret vid Tant Rut och passade på att luncha. Självklart vaknade Neo när jag endast kommit halvvägs genom Ceasarsalladen. Men det fik ju bra ändå. Han hittade en kompis, Osvald. Neo och Osvald känner varandra sedan de låg i magen. Jenny (pinsamt, undra om de va så hon hette?) och jag gick på samma mammagrupp.


När vi va mätta och belåtna traskade vi för att handla lite och sen bussen hem. Nu ska Neo få middag om en stund och sedan kommer Mattias för att leka med Neo medan jag tränar. Mamma vill väldigt gärna ta en tripp till Kärringgrillen också så jag får nog offra mig ;)