jag kommer inte upp

Fredag och morgon. För er vanliga med vanliga jobb är detta en härlig dag med den där extra härliga känslan. Men för en som jag så gör jag mitt första pass för helgen ikväll följt av jobb hela helgen. Passande nog så åkte precis Babe tillbaka till Gislaved idag efter några dagar hemma. Grabbarna drog vinstlotten och får spendera hela helgen hos mormor & morfar respektive farmor!

Igår fick vi lite försmak på sommaren! :) Soligt och 23 grader. Jag vägrar vara så pessimistisk o å poängtera att det troligen va "sommarens" enda dag...

Familjen utnyttjade dagen utomhus. Packade ner lite picknick och åkte in till Plikta i Slottskogen. Billigt och supermysigt!


Den här "ormen" åkte grabbarna säkert 1 miljard gånger!!
Medan grabbarna klarade sig själva satt Babe och jag och njöt av solen medan vi kollade på folk.

En observation som både gjorde var att det daltas för mycket med ungar. Det ska lyftas och tröstas till förbannelse! Det är nästan så man ser föräldrarnas stenklot och iskvast medan de sopar för sina ungar. Många föräldrar ger inte sina barn chansen att försöka klara sig själv.
Ett uppmuntrande "Upp igen..." om ett barn ramlar tycka vara helt ute. Nej, istället är man vara där direkt och lyfter upp barnet, håller de tätt intill sig och undersöker om de kanske slog sig, fast att barnet inte visar en tillstymmelse till att vara ledsen. News flash; BARNET GRÅTER OM DE SLOG SIG!
Va ska föräldrarna göra när barnen ska tex lära sig cykla om de inte vill att de ska slå sig? Springa bakom dem å hålla i balanspinnen hela livet?

Vad anser ni om följande situation? Stor och Liten leker på den stora valen mitt på Plikta. De hoppar, klättrar och leker. Babe å jag har full koll på dem hela tiden. Stor bestämmer sig för att försöka sig på att klättra upp på ena fenan med hjälp av sådana där greppvänliga klätterväxts handtag. Stor kommer uppskattningsvis upp 1 meter innan han inser att han tycker att han är lite högt upp.

Det ska tilläggas att Stor inte är sen mest vågligaste grabben, hem brukar skicka fram Liten först för att prova allt som ser läskigt ut.
Hur som helst Babe och jag ser hur Stor börjar bli lite obekväm och klamrar sig fast på fenan. Det största misstaget vi kunde föra var ju att titta på honom för när han såg det så blev han ledsen och började gorma och skrika i panik. Jag sa till Babe att gå fram å stå bredvid medan han klättrade ner med mentaliteten att han man klättrat upp så får man ta sig ner själv.
Så när Babe är på väg mot Stor så springer/ trippar det en annan mamma fram mot Stor och hjälper honom mer. Följt av en fördömande blick till Babe.

Öh??? Va lärde han sig där? Ingenting som gjorde honom nytta iaf. Istället lärde han sig att man inte ens behöver försöka själv, för det kommer alltid någon som gör jobbet åt honom. Idiot! Lycka till med din unge!!


Stackars Liten! Han fick skoskav efter en kort stund. Så vi fick improvisera, barfota fick det bli! Härligt smutsiga sommarfötter fick duschas när vi kom hem!